Svenska

Highland Cattle föreningen 

Elmia 22 -26 oktober 2013 ett äventyr!

 

För två år sedan hade jag en årskalv som jag ville ställa ut på Elmia. Orsaken var att få fart på mitt eget intresse, komma ut, träffa folk samt att nästan inga djur av rasen ställdes ut. Det måste finnas minst ett levande djur varje utställning resonerade jag. Hur ska folk annars få se, veta något om rasen Highland Cattle. Det ringa intresset att ställa ut verkar vara ett genuint helsvenskt fenomen. (Jante) På grund av att kalven var för ung blev hon inte tillåten att vara med. Tyckte själv att en lurvig kalv hade varit ett rejält blickfång (gränsen var minst sex månader gammal)

 

Så projektet lades på is i tre år. På grund av samordning med tyska utställningar som konkurrerar med Elmia tidigarelades ”Lantbruk Djur och Inomgård” ett år, så det blev bara två års väntan istället.

 

Plötsligt! Var det så dags! ”Oförberedd” och ”Efter” är två ord inomgårds som alltid hinner ikapp en. ”Bråttom att hinna”, ett annat. Men det var bara att anmäla sig och hoppas allt skulle fixa sig….ändå.

Tog sent augusti kontakt med Birgitta Larsson Highlandföreningen. Hon flödade över massor med stöd, glädje, optimism och organisatorisk hjälp. Nu var det bara att löpa linan ut.

 

Här gällde det att börja träna gång. Eftersom jag inte hade någon grimma inköpt körde jag med ett rep om hornen och äppelkontroll med jämna mellanrum. Det visade sig ta skruv. Promenaden till postlådan med vissa stret och äppelövertalningar gick bättre och bättre dag för dag. Tyvärr fattas alltid flera veckor förberedelse (de finns heller aldrig!!)  men hoppet överger en aldrig. Så det var bara att knalla på.

 Hur lösa transporten? Jag tänkte att samtransport kunde vara ett alternativ. Ringde flera inom Elmia och NAB- organisationen men fick inget napp. Vad göra? Jag frågade en fd. Highland kollega om lån av hans Hästtransportkärra. -Den är till salu sade den gode mannen. –Taget sa jag och inhandlade vagnen. Svetsade och målade. Fint skulle det bli till utställningen. (Det fanns till och med gamla Highlandmärken kvar på sidorna!)

Men hur få in kvigan i transporten. Hon visade inget som helst intresse för det mörka, ekande, gungande hålet som jag förklarade hon skulle in i. Det var tvärnit.

Då drog jag in på promenadäpplena och serverade dem halvvägs in i vagnen så de kunde nås från marken. För varje dag låg äpplena längre och längre in. Och så var kvigan i transporten. Fick gå in och ut några gånger tills hon trodde det var helt ofarligt…

 

 

Så var det dags att åka.  Jönköping ligger 12,5 mil från gården så det tar 1,5 till 2 timmar att köra med kontrollstopp av kossan.  Hade till slut köpt in en ponnygrimma på Biltema. Tänkte bygga om den så det gick fort att sätta på bland svängande horn. Tiden fanns inte så grimman fick utprovas och  sättas på i transporten framkommen till Elmia Jönköping. Där var det kö för kontroll, vägning och installning. Nu börjar Vilda Western tänkte jag! Men det tänkte inte kvigan. Hon tänkte ungefär så här:- Oj så många stora, okända och dominanta nötkreatur det är här…jag ligger superlågt och håller mig till husse. Hon förvandlade sig till en gåfotkossa. Jag blev mycket överraskad. Under hela utställningen gick hon aldrig mer än högst en meter från mig!!

 

Invägningen stannade på 450 kg. En box hade gjorts i ordning då jag berättat att hon aldrig varit uppbunden. När vi kom ropades.-Nu är Highlandkvigan här! Är boxen färdig? -Ja längst in!

 Först höger sen vänster. Där ser Du boxen. Bara att boxa. Hon följde med utan minsta problem. Boxen som bestod av nötgrindar var välströad och fin. Som granne åt ena hållet låg Highlandföreningens monter och andra hållet två Charolais kvigor. Ägarinnan till kvigorna blev jätteskraj för Xantippas horn så hon ville ha två grindar emellan. Efterhand sattes en plyfaskiva emellan. Kände att rykten om Highlands farlighet, vildhet och stora vassa horn var välspritt. Kände mig lite mobbad. Nåja, kossan drog folk i massor som fotograferade och klappade. Visade att det också gick att sitta på hennes rygg och rida lite. Så farliga var de tydligen inte.

 

Åkte mellan gården och mässan varje dag, summa fem dagar. Fick se mycket intressant vid promenader runt utställningsområdet. Tittade bl.a. på SM i fårklippning (har själv en flock), Western ridning (stiligt) och ank-vallning med hund (imponerande). Var flera gånger i Highlandföreningens monter och träffade engagerade medlemmar (bra och illustrativ monter).

 

En dag var det så den stora höjdpunkten. Uppvisning! Kamma putsa på med grimma och föreningsuniform (Scotlandinspirerad) Ner med hjärtfrekvensen! Och in i Ring. Lars Larsson var domare (Börje  Magnusson hade blivit sjuk och kunde tyvärr inte komma) och presenterade rasen, Birgitta Larsson prisutdelare. Kossan gick som en bandhund. Inga problem. Många fina priser fick hon. Tyvärr var vi enda Highlandkossan på utställningen så någon konkurrens fanns inte (Var är alla Svenska Highlandsutställare???)  

 

En dag hade djurskyddssinspektörerna gått runt och då tyckt att kossan var svettig. Måste tas ut, kylas ner. Hade de sagt. Visade sig att fläktsystemet inte gick, så det blev skapligt varmt i lokalen. Bara att sätta grimma, gå mellan nötraderna (en del tjurar var stora som växellok) (kan inte en svensk bonde ha två djur istället för ett gigantiskt??) ut till vattnet och spola på, promenera i områdets park, påhejad av ordningsvakterna som ofta kom, hälsade och klappade Xantippa. De tyckte de var kul att vi var ute och gick. Inga problem med promenaderna som gjordes tre ggr per dag, då det funkade så bra. Hon banade fint väg genom människomängder som tittade på alla djuren. När de upptäckte Xantippa lämnade de genast ”fri väg”! Om inte tryckte hon på försiktigt och vid upptäckt retirerade folk snabbt. Besökarna tyckte det var roligt att se en promenerande kviga gåendes i band bland alla människor.

 

Tyvärr, underbart är kort, snart var det dags för hemfärd från Elmia. För att undvika utlastningskön gick vi några hundra meter till släpet och lastade. Hon gick fot hela vägen och snabbt in i ”hennes vagn”. Vi vann säkert en timme i tid.

 

Hemma tyckte de andra kvigorna ledda av en ko att hon inte hörde dit så på natten slängdes hon ut och försvann. En bonde en halvmil bort ringde i morgonkaffet och undrade om det var min kviga. Bara att ta släpet och åka hämta. Framme ropade jag på henne. Hon kom i galopp. På med grimman och in i släpet! Bonden tittade storögt med orden:- Det var mig en himla tam kviga!

 

Ryktet om kvigan spred sig i Stureforsgillet där jag är medlem. –Du ska vara tomte på julmarknaden med KVIGAN som ren!...Enkelt tänkte jag. Det här kommer jag ur lätt. Det kan aldrig vara tillåtet i Sverige att ha ett sånt djur med på en julmarknad! Jag ringer Länsveterinären. En trevlig Länsveterinär som var mycket positiv sa: -Att jag kunde ställa ut 7 ggr/år utan tillstånd. Antecknade namn och SE nummer, och att jag frågat i fall någon skulle ringa och ha synpunkter. Så kossan var på marknad fotograferad, klappad, beundrad samt jag tomte som delade ut 150 godispåsar till barnen.

 

För att veta ungefär vad kostnaderna är att ställa ut, har jag gjort en grov kalkyl. (Det blev enklare att pendla då jag måste sköta djur hemma också)

 

Vara med i Paratuberkuloseprogrammet  XX? Kr

Veterinärkostnader frisktester för anmälan  1200:-

Utställningsavg. 800:-

Parkering, inträde ordnade föreningen

Resekostnad kingcab 2 resor 25 mil  980:-

Resekostnad Nissan Micra  3 resor 25 mil 630:-

Tillkommer mat, (Kaffe kokade föreningen) arbete,släpvagnskostnad, mm, mm.

 

Jag hade budgeterat tiotusen kronor vilket visade sig precis hålla.

 

OCH dessutom har Highlandföreningen lovat att stödja med tre tusen kronor. Bugar!

 

Tack till Er alla som hjälp till för att kossan skulle kunna komma till Elmia! Ett rejält stöd i ryggen fanns hela tiden från Highlandföreningen med Birgitta Larsson i främsta ledet .

 

Tveka inte! Ställ ut, det är hur roligt som helst!!!!

 

Nils Larsson och Xantippa